När jag va liten hade jag aldrig en aning om att man kunde bli så sårad.

Kunde aldrig tänka mig att det skulle komma så många människor utan för min familj som skulle betyda något för mig. Det fanns inget som hette kärlek för mig då, eller iaf hade det ingen betydelse. Det enda jag visste var väl att man gifte sig med sin drömprins och hade världens största bröllop, bodde lyxigt. Hade två-tre barn, allting va perfekt. Men med tiden fick man lära sig att det inte skulle va lika enkelt. 

Men efter några år då man fick sin första kille/tjej, allting va väl som en dans på rosor? Men vem kunde då tänka sig att det någon gång skulle ta slut?

Vet inte vad jag snackar om egentligen, ville väl bara försöka få fram att man kan inte förvänta sig mer av sin kille/tjej än vad man själv ger. Allting har ett slut, det är väl självklart nu. Och har man blivit sårad vet man hur jobbigt det är, det bästa är väl egentligen att bli det så tidigt som möjligt, jag menar. Har man blivit det en gång, så gör man allt för att inte bli det igen. 

Hade egentligen mycket att skriva som handlade om detta först, men allting försvann.